Nu är de 9 veckor sen jag fick träffa min finaste André. Kanske låter löjligt men de känns som man dör lite inombords varje dag. Inte de roligaste kan jag ju säga att vara sp här länge ifrån varann då de precis är i början på ett förhållande. Aldrig mer igen vill jag vara med om de här. Stort USCH! Saknaden är så otroligt stor.

Men nu till veckan kommer jag äntligen att få träffa honom. Vecka 21, alltså nu på måndag åker jag ner. Står inte ut längre, huvva. Jag ska köra ända ner till Kristiansand, 140 mil!! Får hoppas att lill golfen håller ända ner.

Jag måste då säga att jag har då verkligen nära och kära av guld! Som försöker göra de möjligt för mig att åka dit. Som sagt så har jag inte mycket pengar nu då jag går hemma, hoppas in och jobbaribland på Pepparkaks fabriken men de slutar oftatst i ändå varje månad att jag inte har råd att betala räkningarna och nu senaste månaderna ha det blivit äckligt mycket utgifter.
Speciellt stort tack till mamma, Pelle, pappa, mormor, farmor, Malin & Linda! <3

Det börjar pirra bra nu i kroppen, jag börjar som fatta mer och mer för varje dag att jag kommer att få träffa André snart! :D Han har ju inte kunnat komma upp hit till Sverige igen och hälsa på mg eftersom han nu har fått jobb i Norge. Så nu åker jag ner dit utan jobb och hoppas att jag hittar mig något. Får gå runt till olika företag på plats och hoppas att dom vill anställa mig!