Samtidigt som det kan vara fint är det en tunn, tunn linje för att det är nästan sjukt också. Vad man kan lita på någon, vad den personen säger och gör ända till slutet tror man på personen. Det blir typ ens 'tillfälliga' sanning, men den kan bli bekräftad efter ett tag också.
Att verklgen försöka lita på de personen fullt ut även om en liten fågel säger de motsatta även fast man vet att det kan finnas en sanning i det så 'pushar' man bort de. Vem är de jag försöker skydda när jag gör så? Mig, honom?

Alla kan inte förändras men de finna ju alltid ett hopp om att man kan ändras till något bättre. När man fått förstånd och sett tillbaka på den sitautionen man var i så är det väldigt självklart för en själv nu, det var dåliga ursäkter och lögner. Jag känner mig lurad och dum som har litat på denna människa, men samtidigt är de väl ändå inte jag som ska känna mig dum? Är de inte personen som har fått min tillit och utnyttjat den fel som är den dumma?

Även om de kan vara vridna ord, lögner, så känns de ändå som att de finns en viss sanning bakom de orden som har kommit fram till en. Trodde de skulle kunna gå att ha en annan typ av relaion, vänner., men aldrig. Du är noga bortvald.
Oavsett om det är sant eller falskt så har jag fått min uppfattning nu, du är ett svin, antisocial personlighetsstörning. De beskriver dig så väl. På dig går ränderna aldrig ur. Du är inte lagd på hyllan utan bortkastad nu, de var du redan förlänge då du erkände.

Fool me once, shame on you.
Fool me twice, shame on me.